Den här kvällen blev ju mindre lyckad, födelsedagsfest hos Tim. Det ryktades om att det skulle bli 40 pers... slutade med att det blev 15. Har ingen aning om det kom fler efter jag gick nu för en halvtimme sedan, jag tvivlar på att det gjorde det.
För övrigt så är jag så jävla trött på den här känslan nu, att man kan förlora sig själv i en annan människa så totalt. Att man efter allt ont fortfarande kan känna någonting annat än hat mot den människan, att man fortfarande kan sakna. Jag förstår inte, hur är det möjligt?
Kvällens höjdpunkt var när jag fick förlora mig själv Refused, när jag fick släppa loss under 4 minuter och bara vara jag.
1 kommentar:
Jag har också varit där.
Eller är kanske, jag kommer aldrig att kunna hata honom i alla fall.
Han jag var ihop med innan sårade mig flera gånger om, men ändå kunde jag inte ge upp, och det var alltid jag som kröp tillbaka till honom, trots att de borde ha varit tvärtom. På nåt sätt är det dom fina minnena som sätter sig. Konstigt och dumt det där!
Men nu har det ordnat sig :)
Och nu kör jag den klyshiga meningen "De kommer de att göra för dig med" ^^
Kram kram =)
Skicka en kommentar